måndag 17 maj 2010

Curlingmamma?!

Minstingen börjar bli stor. Hon blev 9 år i januari och började igår att prata om att hon vill prova och gå hem själv från skolan. *biter på naglerna* När jag gick i ettan - F går i tvåan nu - då var jag nyckelbarn och gick hem själv från skolan. Idag skriver Media om minsta lilla händelse där barn är inblandade (vilket absolut säkert hände på min tid också, fast då var Media inte så på hugget och hade kanske inte den genomslagskraften som idag). Man är man så rädd om sina barn att man begränsar dem skrämmande mycket. Tänk så mycket vi kunde göra "på vår tid" när vi var unga. Tänk så lite man låter sina barn göra ensamma. Hur ska dem någonsin kunna lära sig? Kommer de att bo hemma tills de blir 40?? Nä, nu får det bli ändring på mitt beteende. F måste få lov att klara sig själv lite grann. Men därifrån den tanken till nyckelbarn dröjer nog ett tag till.

8 kommentarer:

  1. Men ändå...vi lever ju inte i samma tid. Så mycket saker som kan hända och händer nu för tiden så är det ju inte undra på att man "curlar" barnen. Mina döttrar slapp fritids någon gång när dom gick i tredje klass. Först då tyckte jag att dom var mogna nog att vara ensamma hemma eller gå hem från skolan. När jag var liten var min mamma hemma när jag kom från skolan så är det ju inte alltid idag.
    Lycka till :D

    SvaraRadera
  2. Om något hände ens barn skulle man nog inte kunna leva vidare känns det som. Men samtidigt måste man ju släppa på oron lite och ge både frihet och ansvar för att barna ska växa upp till ansvarsfulla vuxna. Man får försöka göra det bästa av situationen. Kanske börja med att möta halvvägs eller nåt.
    Lycka till!

    SvaraRadera
  3. Gafflan: I och för sig lever vi inte i samma tid nu, men det hände mycket på "vår tid" också. Även om inte allt blev känt och ut-tutat i media.

    Tant Björn: Det är exakt min tanke också, att möta henne halvvägs. Hon börjar 3:an till hösten och man får nog släppa på navelsträngen lite. Men man är ju orolig ändå.

    SvaraRadera
  4. Jag förstår din oro. Tanken att det skulle hända barnen nåt är ju alldeles förlamande. Helst skulle man ju vilja låsa in dom till dom är runt 40.

    SvaraRadera
  5. Kakan: Usch ja, man skulle gå i tusen bitar om nåt hände dom.

    SvaraRadera
  6. Det är aldrig för sent att börja... kanske i morgon! (reflektion till ditt inlägg hos mig)

    SvaraRadera
  7. Jag har ju inga barn själv men var ett nyckelbarn jag också. Däremot tror jag inte att det är samma samhällssituation nu som när vi var barn, så att göra sina egna små barn till nyckelbarn är kanske lite väl tufft.

    Lagom med ansvar till rätt ålder tycker jag, så ge efter lite på tyglarna är nog bra men inte för mycket.

    Vad präktig jag lät, jag som inga barn har ;)

    SvaraRadera
  8. Ulrika: Klart som korvspad att man får ta det i etapper, och jag ska nog börja så smått med etapp 1. Nyckelbarn lär inte F bli på länge, hon skulle inte kunna hålla reda på en nyckel. Den hade försvunnit innan hon hann säga HEJ.

    SvaraRadera